ett nytt liv börjar


Hade inte tänkt skriva nån förlossningsberättelse här på bloggen. Men så sitter jag här. Ensam. Seth sover och barnen är med sin pappa och simma till kusinerna som bor vid sjön. Alltså sitter jag gärna och skriver. 

När min förlossning startade klockan 4 på natten med svaga sammandragningar så kunde jag inget annat än känna tacksamhet! Äntligen - början på slutet av graviditeten. Som jag längtat. 
Efter ett dygn med sammandragningar (med 15-10-5 min emellan) kändes det naturligt att fara till BB och visa upp sig. Snopet fick vi fara hem igen eftersom sammandragningarna avtog och när jag lade mig i sängen på förmiddagen den 3.7 så fanns bara en tanke i mitt huvud - detta barn kommer nog aldrig ut. (jag hade ju följt med klockans minuter i ca 16 timmar)När vi körde tillbaks till Kokkola halv åtta på kvällen så hade jag samma känsla, är detta på riktigt nu då eller blir vi hemskickade. (jag hade ett anteckningsblock där jag skrivit upp varje klockslag då jag hade en sammandragning under hela dagen så att jag skulle ha koll, jag antecknade till och med i bilen på väg till Kokkola) 
Men nej, kroppen var mogen för förlossning. Barnmorskan var denna gång härligt svenskspråkig och verkade lika ivrig som jag att barnet snart ska födas. Vilken energi dessa barnmorskor har trots stor arbetsbörda! Man blir lugn själv av deras omsorg. 
Vi räknade med några timmar i förlossningssalen och barnmorskan frågade genast vilken bedövning vi önskar. Eftersom jag då redan kände att smärtan började övergå min förmåga att hantera så tyckte jag att epidural skulle vara ljuvligt att få. Man har ju hört om mammor som suttit i gungstolen och stickat i väntan på att öppningsskedet ska vara avverkat. Eller sovit! 
Under tiden som barnmorskan for för att hämta papper och kontakta anestesiläkaren så fick jag den värsta värken någonsin och som nästan fick mig att uppleva en nära döden upplevelse. När den avtog så sa jag skärrat åt mannen,
- nu ska du fundera vad du ska göra om jag får en likadan sammandragning igen - för då kommer jag att dö!
Jag fick två verkar till (lyckligtvis inte lika smärtsamma) innan tryggheten (barnmorskan) kom tillbaks i rummet och sade att anestesiläkaren var upptagen så det blir nog ingen bedövning. 
Hon kollade mig och konstaterade att detta kommer att ta snabbt. Lustgasen kopplades på och jag började andas i masken.
In - ut - in - ut - in - ut - in - ut.

Och så flög jag upp bland sköna moln.

 Där satte jag och tittade på en stackars Maria som låg i förlossningssängen. Jag blev en iakttagare.  Jag kände smärtan men den var avlägsen - mildare. Jag uppfattade vad mannen och barnmorskan pratade om (barnmorskan hade tydligen bott ett år i Ryssland då hon var liten). Jag såg hur Maria kämpade med sammandragningar och ville skrika åt dem att de måste kolla henne ifall babyns huvud kommer ut. Jag svängde mig lydigt på rygg då de sade att babyn vill ut. Jag krystade när jag skulle krysta. Jag såg hur de lyfte upp bebisen på magen. Jag såg hur jag själv låg och smekte honom när han skrek. Jag såg hur häpna dom var över den långa navelsträngen som hade lindats två varv runt bebisens huvud och runt foten. Jag såg allt detta - uppifrån molnen. Jag var närvarande men ändå väldigt frånvarande. Det absolut konstigaste jag upplevt!
Sen när jag låg och ammade Seth i förlossningssängen och tankarna klarnade så frågade jag försiktigt av mannen - Visst är jag med nu, alltså här och nu. Jo, svarade han, nu är du med igen. Han såg lättad och lycklig ut. Han var nog mer aktiverad i förlossningen än jag kändes det som. 

  Nu i efterhand är jag väldigt tveksam om jag, om jag vore barnmorska, skulle tillåta en mamma att föda med så mycket lustgas i hjärnan. 
Fast nåde den som skulle ha dragit den ur mina händer i smärtornas ögonblick!

3.7 kl 21:25 är tidpunkten för vår sons födelse. En liten kille på 3240 kg 49 cm. Vi var i "förlossningsstunden" helt överens om att detta nog var sista gången, ha haa....så känner väl alla som nyss fött barn. Nu kan jag känna att dessa få timmar av smärta är ju ingenting. Tänk vilken gåva man får efteråt om allt går väl. 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis och Guds välsignelse till hela din familj!

Att föda barn är smärtsamt men mäktigt
Att få ett barn är ansvarsfullt men underbart
Att komma hem från BB med en baby är otrygghet och förälskelse
Att lära känna sitt barn är en resa där Gud behövs varje dag

// Anna

maria sa...

Tack!

vilken fin dikt, så sant, så sant!